sebtember

Jag längtar så mycket till hösten <3
Hösten är min favorit årstid, en belöning för att man ha stått ut med sommaren:)

Den nakna träden står omkring ditt hus
och släppa in himmel och luft utan ända,
de nakna träden stiga ned till stranden
och spegla sig i vattnet.
Än leker ett barn i höstens gråa rök
och en flicka går med blommor i handen
och vid himlaranden
flyga vita silvervita fåglar upp.

"Aurora Borealis"
Mjuk nysnö knarrar under mina nakna fötter där jag går över myren i nattens dunkel. Fötterna svider, hettar och bränner samtidigt som en känsla av djup köld genomisar varje fiber i dem. Mörkret känns kompakt och stort. Vinden susar lamt och spöklikt i de svarta, stora granarnas grenar, vilka vajar sakta i mörkret och tycks vinka åt mig, viska åt mig, tycks förebrå mig något! Akta dig, vänd om, någonting oförklarligt, någonting farligt, väntar inom dessa täta susande grenverk! De ger mig en känsla av otrygghet, av rädsla. Ändå tycks de välkomna mig i sina trygga vajande famnar.

En myrbäck som ännu inte frusit igen porlar ljudligt och kyligt. Växterna och riset kring bäcken tyngs ner av frostiga iskristaller som vajar, guppar och klingar i ljusa, tysta toner.

Ingen fågelsång hörs, det är alldeles tyst och ödsligt, endast spåren i snön visar på att skogens små invånare rört sig här. Nu syns de inte till. Ekorren sitter mot den kådiga granstammen och iakttar mig med sina små, luriga ögon. Han ser mig, följer mig med blicken, jag ser inte honom. Kylan biter mig i kinderna och tunn rök kommer ur min mun för varje utandning.

Frusna, kalla buskar river mina fötter som känns klumpiga, bortdomnade. Jag korsar myren och slår mig ner intill en svart, hög gran. Jag bryter av några torra grenar, tar näver från en kullfallen björk och plockar upp en tändsticksask ur fickan och drar den mot plånet. Den sprakar till och plötsligt sprider den ett varmt ljus kring mig. Fräsande börjar den tugga på nävret som knastrande flammar upp och i sin tur antänder grenarna.

Det tar inte lång tid innan elden tar sig och sprider ett varmt ljus omkring sig. Den kalla snötäckta marken som jag sitter på blir en stark kontrast gentemot den heta sprakande brasan. Jag sitter stilla ute i skogen och smeker de hungriga eldslågorna med blicken, sakta börjar jag känna mig varm igen.

Jag börjar känna mig sömnig och lutar mig mot den kalla granstammen, blickar upp emot den mörka himlen och ser myriaden av stjärnor som tindrar ovan mig. Månskärvan kastar sitt matta ljus över trädtopparna och norrskenet flammar grönt och mjukt över himlavalvet. Stjärnorna bildar ett vackert, mjukt lapptäcke och inger en känsla av att någon vakar över mig, något som sprider ett varmt lugn i min kropp. Likt en förälder som bäddar om sitt barn vid sängdags bäddar den stjärnbeströdda natthimlen in mig i sitt lapptäcke och den vajande granen vaggar mig till sömns. En varg ylar bortom horisonten, men jag kan inte höra den. Jag sover..