sebtember

Jag satt ner. På en stol i ett svart rum. Det var så tyst att mina andetag ekade mot de tomma väggarna, klädda av en stor svart skugga. Trots den oändliga tystnaden som susade i mina öron så var jag inte ensam. Jag var rädd. Tänk om någon stod bakom mig? Jag vände mig om. Ingen där. Bara mörker. Den stora svarta skuggan och den oändliga tystnaden.

Vem som helst kunde stå där, bakom mig. En galning. Ett jävla freak.

Nej, Nej, Sophia. Inte vara rädd.

Jag vände mig om igen. Jag ville möta mörkret.

Jag ska resa mig upp

Mina känslor var starka. Alla mina sinnen var som bäst. Förutom synen. Då jag ställde mig upp kände jag verkligen hur golvet nuddade mina tår. Jag ställde mig försiktigt på det hårda golvet. All tyngd på mina fötter.

"Hallå?"

Det ekade.

Jag är inte rädd!

Jag kände mig omkring. Längs de kalla och svarta väggarna. Plötsligt kände jag något. Jag gick in i någon.  Jag var inte ensam!