sebtember

Jag la min hand mot någonting som kändes som ett ansikte. Det var lent. Ansiktet log stilla. Vilket freak.

"Hej" sa den.

Det var en kvinnas röst. Den var givmild. Som en gråtande mamma. Som log. Jag blev förvirrad. Yr. Huvudet snurrade och jag kände ett stort duns mot mitt huvud. Shit jag svimmade.

I det svarta rummet såg jag ovan för mig, där jag låg på golvet, konturen av en överkropp. Jag såg färger röra sig. Rosa. Blått. Grönt. Rött. Men mest orange. Hennes konturer glimrade i massa olika, vackra färger.

Är jag hög? Vad fan händer?!

"Hej sa jag faktiskt!" sa kvinnan och fnittrade.

Hon var ung. Minst 15. Kanske 16.

Jag log och svarade viskande

"Hejsan"

Hon räckte mig handen och hjälpte mig upp. Rummet blev ljusare och hon lös i en guldig nyans.

En ängel tänkte jag.
Poet: Sophia Ph.