sebtember

Det var en gång två 11 åriga flickor, som började prata med varandra i skolan. Vi gick i femte klass. Hon hette Caroline, den andra Valerie. Skumma Caroline, flummiga Caroline, glada Caroline...Konstiga Vallie, tyska Vallie, knäppa Vallie som prata o prata, log o log. Tillsammans blev de två bästa vänner, och var på väg att träda in i en sagoliknande värld. En värld full av....misstag...av pinsamheter...av våld...av skratt...av bus...och blev nästan nästan uppskickade till rektorn.
Det var vi två som fick alla klassens flickor vända sig mot oss, det var vi två som hade vårat egna hemliga språk. Vi förstod bara varandra. I vår barndom, så hände det saker jag inte vill komma in på...:P Caroline vet vad jag snackar om! :P Det var nog snarare, den speciella tiden kom, den roliga tiden, tiden jag lååångt senare långsamt glömma, som en dimma sprider sitt kristalltäcke över ängen, kommer dimman sprida kristalltäcken i mitt hjärta och långsamt smälta tills bara några enstaka ord, några namn, några kapitel komer minnas och bevaras.
Caroline och jag har alltid haft en väldigt djup relation, en relation där vi kan förstå varandra utan att ens se på varandra. Lite som vi kan läsa varandras tankar, att vi kan skratta i timmar åt varandras gemensamma minnen.
Det är alltför många minnen för att skrivas upp, men kanske vore det ändå det bästa. Så att det står svart på vitt så att säga, så att det finns dokumenterat.
Tillsammans har jag och Caroline gått igenom en tid, då vi kände oss svikna, ledsna, glada, lyckliga, spralliga och framförallt tacksamma över att Gud förde oss samman.
Det var i romme...år 2006, vi gick i 7an då vi åkte till Romme tillsammans med klassen. Såklart, så skulle vi åka ankar lift, vad annars? När våra energier förs samman, så blir det som en helt ny energi, en helt ny rastlöshet, vi måste på något sätt bli av med denna kokheta flummheten så såklart måste ju nån av oss prova hur det är att sitta ner på skidorna när man åker ankarlift. Kanske var det staven som satt förhögt upp i ryggen, eller för lågt ner iallfall tappade Caroline greppet och höll sig fast med en arm i pinnen och drogs upp i backen medans jag skrattar hysteriskt åt henne, där jag står bredvid henne. Jag försöker dra upp henne, samtidigt som jag tappar balansen och splasch faller även jag ner till marken. Tillsammans ligger vi två där, dragna av ankarliften, våra stavar, våra skidor har fallit av undertiden och ligger mitt i vägen för alla andra. Vi försöker släppa, men vi inser att vi har fastnat medvåra jackor. Vad i helvette? Jag skrattar jag gråter, jag kissar i byxan. Tillslut (!) kommer vi låss och rullar in mot skogen, för att inte krocka med alla andra. Våra skidor o stavar ligger låångt låångt ner och jag ska hämta de åt oss två. Där jag går i 30 cm djup snö faller jag ner för backen o rullar som en jävla snöboll ända ner. Fan Caroline, jag kan inte sluta skratta.
Efter äventyren, harvi alla lärt oss något. varför leva sitt liv som en stel jävla människa, när man kan skämma ut sig hur mycket som helst? Det är kul att skämma ut sig! Speciellt när man har en lika skön vän som kära Caroline! Caroline och jag är två människor, som liknar varandra mer än vad vi redan tror. Vi två är som två grässtrån i hö, vi är som två fiskar bland hajar, vi är som två människor bland ET:s, eller är det kanske vi som är ET:sarna bland människorna? Who Knows? I think so!
hahah till er som orkar läsa: bravo! :)