sebtember

En konstig liten grej. Varje gång något hemskt händer. Alltså stora tragedier som tex Titanic, 9/11, Tsunami, Haiti, Lasermann morden, koncentrationslägren osv. Så blir jag ovanligt fascinerad över detta. Jag går så djupt in i dessa positioner, de drabbades positioner så att jag ibland lurar mig sjäv att tro att jag själv har varit med om det.
När jag var 10 år och såg filmen Titanc för första gången, så lärde jag mig allt om Titanic. Jag lärde mig hur det såg ut där inne, hur många som dog, hur många som överlevde. Jag kollade på dokumentärer om hur det ser ut där nere nu. Jag lärde mig hur ett skepp kan sjunka när den kör in i ett isberg. Jag lärde mig allt, som fanns att veta. Min största dröm var att bli forskare och åka ner i en såndär liten u-båt och åka in i små rum för att hitta gamla fina saker. Jag var 10 år! Jag satt i mitt rum och önskade att det var jag som kunde dö istället för alla andra. Jag satt i mitt rum och önskade att jag var med.
Varje gång det händer en tragisk olycka/insident så blir jag för insatt i det hela. Jag lär mig allt om ämnet, ser alla filmer, läser alla artiklar, går in på alla hemsidor tills jag känner att jag vet exakt hur det har gått till. Då kan jag släppa det! Min pappa komenterar detta väldigt ofta, för jag sitter och pratar om det ämne 24/7.
När jag var 12 år och tsunamin hände så skrev jag tillochmed början av en bok där det handlade om tsunamin. En bok! Fast den försvann för att min dator krashade.
När jag gick i 9an, skrev jag noveller om hur judarna/zigernarna/homosexuella och handikappade dog i koncentrationslägren. Vilka olika sjukdommar de fick. Jag besökte det första koncentrationslägret som 9 åring när jag och min bror och mina päron va i Polen. Jag har nog sett alla filmer som handlar om förintelsen. Jag skämtar inte!
9/11 är nog en av de sakerna jag fortfarande ofta tänker på. Såg en dokumentär om "the falling man" igår, altså de människor som tvingades hoppa ut (eller klättra ner från fasaden på WTC) eftersom de blev inlåsta av all rök och det inte fanns någon annan utväg. 2895 människor dog den dagen.
Jag vet tex. att 1600 kroppar kunde indentifieras medans 1100 inte kunde kännas igen, pga krossade ben och kroppar.
Den senaste tiden har jag blivit väldigt väldigt fascinerad av psykiska sjukdomar. När min mamma blev deprimerad, då jag var 8-9 år, och ännu en gång när jag var 12-13 år så gav hon mig en fet bok om psykiska sjukdomar. En stor lexikon liknande bok där förklaringar om de psykiska sjukdomarna är uppradade. Jag ska läsa psykologi A i trean (nästa termin), och jag har redan läst ut den boken.
Jag hatar sånt här. Jag tänker på mina små besattheter hela tiden, och jag kan inte sluta. Jag förstår varför, eftersom jag anser att något inte händer i mitt liv så måste jag läsa om andra stora händelser för att försöka leva mig in i de. Min vän sa; du lever in dig för mycket i andras situationer och inte i din egna situation.
Enligt Wikipedia: "Eufomani är sjukligt begär efter och beroende av en lyckokänsla, en känsla av välbefinnande."
"Toleransökning. Att man hela tiden behöver mer av den substans man använder, eller den aktivitet man håller på med."
"Upptagenhet. Personen är helt upptagen av aktiviteten i fråga. Det mest av ens vakna tid går åt till att fundera över aktiveteten"
Kul att alla beroenden är om droger och alkohol, medans min är om hemska tragedier och forskning. :P