sebtember

Människor frågar mig varför jag hela tiden försvinner. Varför jag försvinner i min värld, varför jag försvinner från dem.
Vissa ser mig som solstrålen, glädjespridaren, hyperaktiva människa som kan springa runt i cirklar i timmar, pratar oavbrutet, människan som springer iväg hela tiden.
Min mor lärde mig som barn när vi flyttade till Sverige att jag aldrig ska lita på någon. Jag ska hålla saker för mig själva, för de som är en närmast är oftast de som sviker en.
Jag pratar inte mycket om mig själv. Jag gillar att höra andras berättelser. För att gömma mig själv, för att gömma mitt förflutna.
Brukar ni känna såhär, att om man känner en människa i stockholm, så känner man varenda människa? Ibland åker jag för långt med tåget, utan att inse att jag har kommit till hässelby (fastän jag ska till odenplan). Jag försvinner i min värld. I mitt universum. I min musik. Jag försvinner i mig själv.
Jag har svårt att berätta för vänner, vem jag är. Jag känner att ingen förstår mig. Ingen förstår att jag ibland kan flyga och sjunka. Ingen förstår varför jag fungerar som jag gör. För att slippa den stelda spänningen som uppstår när jag pratar om mig och ingen föstår, försöker jag vara den hypra. "solstrålen". De som känner mig vet att jag hatar solstrålar.
Ibland så känns det som om jag är ensam i världen. Som om alla andra i min omgivning har stelnat till och jag går själv och kollar på varenda en.
Tro ni att jag har tagit något, tro ni att jag är på medicin, tro ni att jag är galen. Men ni vet, att någonstans så känner ni likadant. Eller kanske liknande.
Jag är trött på att människor sviker mig. Om och om och om och om och om igen. Jag är trött på att bli frånstött. Jag är trött på att vara den som verkar vara så jävla annorlunda. Jag är trött på att människor dömmer mig. Jag är trött att det känns som om jag känner hela Stockholm. Ja är trött för att ingen vågar visa sig själv.
Jag är trött. Bara trött.