sebtember

Jag får nog av mig själv. Jag får någ av mig själv till den punkten jag bara vill slänga en bomb i mitt ansikte. Sudda ut ansiktet jag ser vaje dag. Ta bort det. på något sätt.
Det är kanske därför jag känner mig så misshandlad. Misshandlad av mig själv. Kritiken jag slår mig själv med. Tar aldrig slut. Och det känns som ingen förstår. Som om jag lever i en värld, där människor bara ser mig. Men inte innehållet. Hatar det när ensamheten äter upp en inombords.
Tillslut står man där helt sönderslagen och anstränger sig för att le, men ut kommer bara ett par tomma ögon. Man känner sig som ett skelett. Som en svart skugga som inte orkar resa sig ur sängen.  När ångesten biter sig in i hjärnan och lägger sig in i blodet. Försvinner aldrig. Försvinner aldrig.
Känslan av att vara förföljd. Man springer tills man snubblar.
När utbrotten sker i mitt huvud, och mina migränanfall börjar om.
Jag hatar att se tillbaka. Jag vågar inte att se framåt.